Liverpool You´ll never walk alone

#YNWA. Hashtaggen syns överallt. Alla vet att det har med Liverpool FC att göra. De flesta kan att förkortningen står för ”You’ll Never Walk Alone”. Men varifrån kom låten bakom bokstäverna och hur gick det till när den blev fotbollens egen psalm?

Anfield i Liverpool den 16 april förra året: två lag och två supporterskaror sida vid sida i samma sång före en match. Under några minuter var fotbollens alla tvister bortraderade från näthinnor, hörselgångar och reptilhjärnor. Istället handlade det endast om angenäm kollektiv gåshud.

Låten ”You’ll Never Walk Alone” har åtskilliga gånger haft den effekten sedan den på hösten 1963 adopterades från populärmusiken till att bli Liverpools egen suggestiva psalm.

16 april 2016 handlade det om Liverpool FC mot Borrussia Dortmund i Europa League. Styrkan i fotbollens mest spridda läktarsång blev den kvällen mångdubbel eftersom även Borussia sedan 20 år inleder sina matcher hemma på Signal Iduna Park med just denna låt.

Vi var efteråt många som kom ihåg synen från Anfield som den vackraste alla kategorier från säsongen 2015/16. Som neutral minns jag knappt hur matchen slutade. Men bilden av två startelvor, liksom ”The Kop” och den neongula bortaklacken, förenade i den långsamt stegrande låten om livskamp och optimism är från och med den kvällen lika fastetsad som alla andra vackra minnen av fem fotbollsdecennier med ”You’ll Never Walk Alone.”

Jag var på matchen och hörde alla sjunga den och tänkte:”Bloody hell, dom sjunger min låt. Fantastiskt.

Gerry Marsden minns i tidningen Independent första gången som han upplevde ”You’ll Walk Alone” som allsång på Anfield. Datumet var 19 oktober 1963, motståndare var West Bromwich Albion.

Liverpool hade precis kommit tillbaka till dåvarande First Division. I regi av Bill Shankly var klubben på väg uppåt efter nästan tio förnedrande säsonger i tvåan.

Samtidigt gällde Beatlemania. The Beatles började erövra världen som anförare av en popvåg som, döpt efter floden som rinner genom Liverpool, fick etiketten Merseybeat.

Även band som The Searchers och Gerry Marsdens eget Gerry And The Pacemakers nådde långt utanför Liverpools gränser. Hamnstaden vid Merseys utlopp hade återuppbyggts efter det andra världskrigets bombräder. Ekonomin blomstrade under några decennier. Nu gick även populärkulturen på export. Fotbollen ville följa därnäst.
De ansvariga på Anfield hakade på och en inhyrd discjockey brukade från den hösten spela de aktuella hitlåtarna på Topp 10 och läktarna sjöng med. När det lokala bandet Garry And The Pacemakers ”You’ll Never Walk Alone” klättrade på listan blev nyhetens behag extra stark. Låten uppskattades snart av den mest hängivna sektionen på Anfield, ”The Kop”.

Låten blev etta på den engelska topplistan 29 oktober 1963. Men redan veckorna innan det hade versionen av en amerikansk musikallåt tagits upp som Anfields egen. 1965 var den så etablerad som Liverpools låt att BBC:s expertkommentator Kenneth Wolstenholme innan FA-cupfinalen på Wembley mot Leeds United kallade den för ”Liverpool’s signature tune.”

Snart hakade Celtic i skotska ligan på. Därefter klubbar i övriga Europa. Fotbollen hade på ett märkligt sätt fått sin favoritsång, sin hymn. Trots att den saknar egentlig refräng. Trots, eller troligen tack vare, att den helt saknar kopplingar till sporten fotboll i sig.

Liverpool

Låtens väg till Anfield är lika märklig som dess genombrott där. Den har sitt ursprung i Broadwaymusikalen ”Carousel” från 1945. I musikalen dör karaktären Billy Bigelow tårdrypande i sin hustrus armar efter ett misslyckat rånförsök i en stad på Maines kust. En kusin till hustrun sjunger då från scenen ”You’ll Never Walk Alone”, ett verk av kompositörerna Richard Rodgers och Oscar Hammarstein. För sången på scenen stod Christine Johnson i sitt livs roll.

Fixstjärnan Frank Sinatra skulle egentligen ha spelat rollen som Billy Bigelow. Det blev aldrig så, men Sinatra gjorde en inspelning av låten som blev den första utöver scenversionen och med Sinatras version på stenkaka blev den populär även i Europa.

Det är en av vägarna som ”You’ll Never Walk Alone” tog till Europa och fotbollen.

Men enligt Garry Marsden upptäckte han för egen del låten genom filmatiseringen av ”Carousel”, den gjordes 1956:
– Jag kunde inte få den ur skallen efter att jag hade sett filmen. Vare sig vår manager Brian Epstein eller vår producent George Martin gillade idén att göra den eftersom Sinatra hade fått en ganska stor hit med den. Mitt band var inte heller så entusiastiska. Men efter två hits hade jag fått självförtroende och tjatade genom den. När den åkte ur Topp 10 sjöng The Kop: ”Var är vår låt? Var är vår låt?”. Därefter sjöng dom den utan att discjockeyn spelat den. Då insåg alla vad som hänt, har Gerry Marsden sagt om inspelningen som genom åren blivit en sång att sjunga i såväl triumf som tragedi.

Fotbollens största tragedier

Det var också i samband med två av fotbollens största tragedier som låten lyfte från hymn för primärt Anfield till något som omfamnar hela fotbollsvärlden.

Första gången efter en förödande läktarbrand under matchen Bradford City – Lincoln på Valley Parade i Bradford 1985. Efter branden, som tog 56 supportrars liv, gjorde Marsden en ny version för att samla in pengar till offrens familjer.

Fyra år senare fick han sorgligt nog åter kliva fram i en motsvarande roll. Den här gången i samband med hans egen favoritklubb Liverpool FC.

Den 15 april 1989 omkom 96 Liverpoolsupportrar i samband med FA-cupsemifinalen mot Nottingham Forest på Hillsborough i Sheffield. Efter tragedin blev ”You’ll Never Walk Alone” balsam för såväl nära sörjande som de som i första hand ville visa sin respekt.

Första gången skedde det senare bara fyra dagar efter katastrofen.

Milan och Real Madrid möttes i en Europacupsemifinal på San Siro i Milano. Tanken var att hålla en tyst minut i den matchminut då tumultet på Hillsborough hade utbrutit. Men Milan hade delat ut papper med texten. Snart hördes unison sång på den gigantiska arenan medan röda halsdukar hölls upp.

Två veckor senare spelade Liverpool en vänskapsmatch mot skotska Celtic för att liksom skaka av sig mardrömmen. Motståndarvalet var ingen slump. Klubbarna har haft tät kontakt genom åren och från och ett möte i dåvarande Cupvinnarcupen 1966 hade även Celtics fans hämtat kraft i låten som spelar huvudrollen i denna historia.
Drygt 20 års senare samlades 60 000 på Parkhead i Glasgow i en hudlös version med Celtic och ett sörjande Liverpool på planen.

I maj samma år, 1989, möttes Liverpool och lokalrivalen Everton i den engelska FA-cupfinalen. Matchen hade mycket väl kunnat ställas in som följd av Hillsboroughkatastrofen. Istället vände finalen till en manifestation till fotbollens positiva styrka, inklusive att Marsden sjöng låten på plats.

Det var inte bara fotbollen som sökte tröst i låten och i synnerhet den avrundande textfrasen ”walk on”. Staden Liverpool hade gått ner i ner i en djup svacka efter det blomstrande 60-talet. Hela England led av arbetslöshet och frustration. Men på få ställen märktes det så tydligt som i de rostiga hamndockorna i Seaforth Docks i Liverpool. Stadens invånarantal hade sjunkit till 400 000, Liverpool höll på att vi en engelsk utmark. Att Liverpool återigen stod för en popvåg, med namn som Frankie Goes To Hollywood och Echo & The Bunnymen, var bara en mild ljuspunkt.

Osynliga

2005 mådde staden Liverpool som helhet betydligt bättre. Men fotbollens Liverpool upplevde inte samma högkonjunktur.

Liverpool hade inte vunnit ligan sedan denna bytte namn till Premier League. Placeringarna räckte i bästa fall för att få spela Champions League. Titlar i den inhemska Ligacupen liksom i Ueafcupen 2001 hade varit de få höjdpunkterna under ett och ett halvt decennium.

Då kom ännu en hörnsten i mytbildningen av You’ll Never Walk Alone.

Efter att ha varit osynliga så länge var Liverpool den 25 maj 2005 åter i rampljuset. Man spelade final i Champions League på Atatürkstadion i Istanbul. Men Liverpool såg ut att skickas bryskt tillbaka till skuggan. Efter 45 minuter ledde Milan med 3-0.

På väg ut i spelargången till den andra halvleken insåg spelarna den energikick som de senare berättade var avgörande när de vände matchen: de hörde hur halva arenan stämde upp i den mest passionerade versionen av ”You’ll Never Walk Alone” som de upplevt.

Efter det vände Liverpool till först 3-3 och sedan vinst på straffar. Som det brukar gå till i filmer. Eller i Broadwaymusikaler.

Liverpoolsspelaren Jamie Carragher skriver i sin självbiografi: ” Den sjöngs på ett långsamt, dystert sätt, nästan som om den sjungs som en psalm.” 50 år tidigare hade låtskrivarna Hammerstein och Rodgers 50 år jämfört låtens effekt med den många får av psalmer.

Liverpool och i viss mån Celtic är klubbarna som alltid associeras till låten. Men den sjungs över hela fotbollsvärlden, på engelska eller i översättningar.

Ibland kan det vara en ren slump att den omfamnas av en supporterskara. Som i nämnda Dortmund. Borussia, med 80 000 på matcherna, och en av världens mest uppmärksammade sjungande klackar hade egentligen inget behov av att importera en låt från en annan storklubb.

Men så blev det 1996. En lokal grupp, Pur Harmony, hade 1993 fått en massiv läktarhit med en version av Pet Shop Boys ”Go West”. Tre år senare tyckte en vän att bandet borde spela in en Borussia-version av ”You’ll Never Walk Alone”.

Bandets sångare Matthias Kantner reagerade först att det var en usel idé med tanke på hur kopplad den var till Liverpool. Dessutom trodde han inte att han tekniskt skulle klara av att sjunga den. Men låten spelades in och ljudteknikern på Westfalenstadion fick en demo. 20 år senare är ”You’ll Never Walk Alone” ett självklart inslag tio minuter innan varje Borussiamatch.

Uli Hesse, författare av boken ”Tor!” som skildrar tysk fotbolls historia, har sagt:
– Majoriteten av tyska fotbollsfans har ingen koll på låtens band till Liverpool. De tror helt enkelt att låten sjöngs vid fotbollsmatcher, punkt slut.

Ingen traditionell specialskriven fotbollslåt har på allvar kunnat utmana You’ll Never Walk Alone. Inte heller så i popmusikens hemland där i princip varje VM och EM innebär storsatsningar på fotbollslåtar, ofta med fixstjärnor.
Den som kommit närmast i England är typiskt nog ett verk av en som själv växte upp med You’ll Never Walk Alone på Anfield; Ian Broudie som på 1990-talet skrev låten ”Three Lions” för det engelska landslaget.

Ett av hans tidigaste minnen är när han hörde sin pappa och farbröder sjunga låten i The Kop.

Det var enda gången jag hörde dem sjunga, sånt är stort när du är ett barn

har Broudie sagt till tidningen The Guardian.

Låtens nedärvda kraft blev uppenbar så sent som i april 2016. Då samlades släktingar till de 96 offren för Hillsborough för att fira att en domstol efter den längsta processen i brittisk historia till sist hade friat de döda från att ha egen skuld i tragedin.

När släktingarna och andra supportrar utanför domstolsbyggnaden höll upp bilder av de döda och Liverpoolhalsdukar var valet av allsång mycket enkelt.

De stämde upp i en låt som började sin vandring inför 1645 musikalåskådare på Majestic Theatre vid 245 West Street/44:e gatan på Manhattan den 19 april 1945 och som drygt 70 år senare fortfarande ständigt erövrar läktare efter läktare över hela världen.

Några som spelat in ”You’ll never Walk Alone”: Frank Sinatra, Elvis Presley, Judy Garland, Doris Day, Ray Charles, Nina Simone, Shirley Bassey, Barbara Streisand, Patti Labelle, Jackie Wilson, Gene Vincent, Aretha Franklin, Johnny Cash, Mario Lanza, Cilla Black, Richard Thompson, Chet Atkins, Dean Martin, Placido Domingo, Glen Campbell, Bob Dylan, Louis Armstrong, The Isley Brothers, Slade, Rolf Harris, Wah!, Billy Eckstine, Perry Como, The Righteous Brothers, Led Zeppelin, Dionne Warwick, Tammy Wynette, Eric Clapton, Jimmy Durante, Olivia Newton John, The Dave Clark Five och Paul McCartney. Låten har också förekommit på album från Pink Floyd och Status Quo, men då som inspelad läktarsång.