DIEGO ARMANDO MARADONA
Fotboll: Diego Armando MARADONA (Skiva, Musik) © BildbyrŒån

Sportnörds Lars Nylin har skrivit en bok om fotbollens särlingar, ”Udda lirare”. Här tar han ett annat grepp på älskade och ibland avskydda kultspelare.

Kultspelare. Fenomenet fascinerar ständigt fotbollsälskare. Man blir inte nödvändigtvis kultspelare för att man är en lysande spelare, även om det inte skadar. Man blir det för att man står ut och har en självlysande karisma, på eller utanför planen – i de bästa fallen bådadera. Kultspelare älskas av många, ifrågasätts och kanske avskys av andra. En kultspelare tillhör sällan tränarens förstahandsfavoriter. Men tränaren skulle ha en betydligt tuffare tillvaro utan dem. För det är kultspelaren som gör skillnaden, det är dem vi pratar på lunchraster, tycker till om på Facebook och Twitter, i barer och i kommentatorsfält.

Socratés kultspelare från Brasilien
860312 Fotboll, landskamp, VŠsttyskland – Brasilien, 2-0: Socrates, Brasilien.
Foto: BILDBYRÅN / 9520

1. SÓCRATES

Sócrates var döpt efter den gamle grekiske filosofen. Och en filosof var även den brasilianske mittfältaren, på och utanför fotbollsplanen. På 1980-talet blev Sócrates Brasileiro Sampaio de Souza Vieira de Oliveira symbolen för att det gick att vara stor fotbollsspelare och samtidigt vara en tänkande person med åsikter om samhället och livet.

Han sa ”mina politiska segrar är viktigare än de på planen. En match varar i 90 minuter, men livet fortsätter.” Med sitt rufsiga hår, coola skägg och breda pannband blev han fotbollens störste kultfigur – och myten lever kvar även tre år efter hans alldeles för tidiga död, 57 år gammal.

På planen hade Sócrates sina största år kring VM 1982. Vid 25 fick han äntligen chansen i landslaget. Och som han tog den. Under VM i Spanien 1982 var han fixstjärnan i ett av fotbollshistoriens mest hyllade landslag någonsin. Han styrde över ett mittfält där han hade sällskap av lika begåvade Falcao, Zico och Éder. Trots att varken anfall eller försvar motsvarade den enorma mittfältskvartetten blev frågan inte om Brasilien skulle nå finalen, bara vilka de skulle få möta.

Brasilien leddes av Tele Santana. Denne visste att en spelare som Sócrates lyssnade de andra på. Santana lät Sócrates anföra ett riskabelt men underskönt spel som var 100 % riktat mot motståndarnas mål. Inte ens när den ende målspottaren som passade in i visionen, Careca, blev skadad kort innan turneringen ruckade tandemet Santana/Sócrates på tankegången.

Inledningen blev mäktig trots darrande försvarsspel, såväl målvakt som mittbackar spelade med nerverna utanpå de gula skjortorna. Efter underläge i premiären mot Sovjetunionen kvitterades Sócrates själv med ett av turneringens vackraste mål. Det blev sedan två enkla segrar ytterligare i Sevilla. Innan vad som sågs som turneringens moraliska final – mot ärkerivalen Argentina – blev en överraskande enkel seger för ett Brasilien som då redan förfört en hel fotbollsvärld.

Inget fotbollslag, inget VM-lag, inte ens Brasilien själva, hade spelat så totalt livsbejakande fotboll. Inte ens en som hade velat göra parodi över brassarna hade lagt in så många klacksparkar, tittfinter och cykelsparkar i sitt manus.

I det läget sprang Brasilien in i en vägg med namnet Paolo Rossi. Brasiliens utträde ur turneringen efter en skrällförlust, 2-3, mot Italien på Sarriastadion i Barcelona var en mans verk. Rossi gjorde hattrick, Brasilien åkte på en chock motsvarande förlusten mot Uruguay i VM-finalen 1950. Ungern 1954, Holland 1974, Brasilien 1982 – VM-historien hade nu tre lag som i allt utom det faktiska utfallet varit turneringens överlägset ”bästa”.

Revanschen kom inte heller i Mexiko 1986. Sócrates själv fortsatte att leverera och gjorde två viktiga mål. Men i kvartsfinalen mot Frankrike var man tillbaka i gamla mönster och lyckades inte avgöra. I straffsparksläggningen vann fransmännen.

Men Sócrates själv var inte en man som sänktes av en idrottsförlust. Han var född i en fattig del av miljonstaden Belém vid Amazonflodens mynning, drevs av en mission, och hade sin fokus lika mycket på politiken. Ett tag förde han in denna i sin klubb Corinthians. I början av 1980-talet spelade Sao Paulo-klubben på Sócrates initiativ i tröjor med trycket ”Democracia” tvärs över bröstet. Vissa hävdar att det var denna idé från Sócrates som beredde väg för en demokratisering av Brasilien, militärdiktaturen föll 1985, och så småningom valseger för president Lula 1989. ”Det var det största lag jag spelat i, för det var mer än sport” har han sagt.

Att socialisten Lula kom till makten 1985 betygsatte Sócrates med sju på en tiogradig skala. Tio poäng ansåg han endast ett totalt socialistiskt maktövertagande var värt. Hans förebild som politiker var Kubas ledare Fidel Castro, som Sócrates döpte sin son efter. ”Kuba representerar min dröm, med jämlikhet för varje medborgare” sa han så sent som 2010.

En annan förebild för ”O Doutor”, doktorn, var Libyens Gaddafi. Denne var ifrågasatt av en hel västvärld, men beundrad av Sócrates, som besökte honom i hans hem i Tripoli för att diskutera fotboll och politik. ”Han föreslog att jag skulle kandidera som president i Brasilien, och att han skulle finansiera min valkampanj” säger Sócrates i Alex Bellos bok ”Futebol: The Brazilian Way of Life.” Men Sócrates nöjde sig med att skriva krönikor i arabiska tidningar och med att fortsatta jobba med sociala projekt.

Som ung hade Sócrates studerat medicin, men efter spelarkarriären blev det snart bara samhällsinsatser och livsbejakande. Uppenbarligen glömde han även bort sin egen hälsa. Han rökte livet genom minst två paket cigaretter om dagen och han drack ständigt kopiösa mängder alkohol. Bilden av honom var en man som satt vid ett kafébord omgiven av lärjungar som lyssnade på hans sanningar om Brasilien medan det röktes och dracks till morgonen. 2011 avled han hastigt efter en middag med vänner sedan hans slitna lever helt gett upp.

Varför han inte trots ständiga varningssignaler i tid ändrade sina livsvanor krävs nog en filosof för att svara på. Däremot behövs det inga djupare analyser för att utnämna Sócrates den senare till kultliraren nummer ett.

2. ROGER MILLA

När Roger Milla avslutade sin karriär i den franska ligan våren 1989 var han 37 år och hade gjort 152 mål. På engelska säger de ”late bloomer” om en som slår genom vid hög ålder. Det stämde i högsta grad in på Kamerunexporten Milla. Han var 34 år fyllda när hans karriär verkligen lyfte. Visst, han hade blivit vald till Afrikas bäste spelare redan 1976, och gjort hyfsat många mål i Saint Etienne. Men det var när han hamnat i Montpellier som 34-åring som gamla löften uppfylldes på allvar.

Efter åren i Montpellier vid Medelhavet kunde han med gott samvete bli fotbollspensionär på halvtid på ön Réunion i Indiska Oceanen. Vad Roger Milla inte visste i det läget var att slutet på hans karriär inte ens var nära.

På Reunion var planen att ta det allmänt lugnt, spela basket och tennis. Det lilla jobb han tänkte sig var som radiopratare på en station driven av en polare. Men samme vän var också inblandad i amatörklubben Jeunesse St Pierroise. Milla – född Miller men han tyckte inte det lät tillräckligt afrikanskt – började spela för skojs skull. Detta faktum nådde fotbollsjournalister i Kamerun. Milla hade spelat VM redan 1982 och reportrarna såg dels en bra story att en gammal legend gjorde comeback efter att ha spelat avskedsmatch inför 100 000. Dels insåg de som patrioter att det internt kaotiska landslaget kunde ha nytta av en sådan rutinerad målspottare och samlande kraft. Men det krävdes ett privatsamtal från presidenten själv, Paul Biya, för att Milla skulle lämna sin behagliga tillvaro och ge VM i Italien en chans.

Medan Olle Nordins svenska landslag spurtade med de förberedelser som resulterade i en trio 1-2-matcher gjorde sig en 38-årig Roger Milla i hast redo att på egen hand göra ett mål mer än svenskarna mäktade med sammanlagt.

Det första, mot Argentina i turneringens öppningsmatch, gjorde han som sen inhoppare i ett Kamerun som då var två man mindre. Mot Rumänien kom han in i minut 58 och skrev VM-historia i den 77:e. Han blev den äldste målgöraren någonsin, tio minuter senare slog han till igen.

Detta tog Kamerun till åttondelen och lagets bästa insats var klar, 1982 var de obesegrade men gick inte vidare. Men det skulle bli ännu mer. Och, givetvis, förtjänsten var Millas. Mot Colombia gjorde han först ett mål i kategorin fotbollsgodis efter att ha tagit sig förbi Perea och Escobar. Det andra var följden av ett gigantiskt målvaktsego, René Higuita, som gav sig på att försöka dribbla bort Milla. ”Han ville dribbla sig förbi mig. Man dribblar inte Milla” sa matchens hjälte efteråt. Mot England i kvarten blev det förlust, 2-3, men Milla var inblandad i båda målen.

Världen hyllade honom, Afrika älskade honom. Kameruns framgång innebar inte bara att afrikansk fotboll erkändes, det gav också en tredje afrikansk nation chansen att vara med i USA 1994. Där Milla sanslöst nog var med igen. Och han gjorde mål, mot Ryssland, varför rekordet på en målgörare nu är 42.

Nästan lika kultskapande som hans ålder var Millas målgest. Att fira ett mål genom att dansa med hörnflaggan är i dag en rutinritual, i synnerhet bland afrikanska spelare. När Milla gjorde det mot Rumänien var det något helt nytt. När han upprepade gesten efter Higuitas klantiga gåva började tusentals spelare världen över att omedelbart imitera den.

Nyligen sa Milla till engelska BBC: ”Gesten kom till mig i det ögonblicket, när jag gjorde det första målet mot Rumänien. Jag kunde inte planera det innan turneringen eftersom jag inte visste om coachen skulle låta mig spela och om jag i så fall skulle göra mål.”

Tyvärr har kamerunska spelare även imiterat Milla i en mer kontroversiell aspekt. Efter VM 1994 blev han dels ambassadör för FN, men han började också spela uppvisningsmatcher. Flera av dem hoppade han av i sista stund sedan han inte lyckats höja sedan länge överenskomna gager. Men man blir sällan kultlirare om man är perfekt i varje detalj.

SALVATORE SCHILLACI
900703 Fotboll, VM, Semifinal, Italien – Argentina: Salvatore Schillaci, Italien.
© BildbyrŒån – VM90

3. SALVATORE SCHILLACI

Han kallades för ”Toto” men medan den amerikanska popgruppen med samma namn åtminstone haft ett par framgångsrika låtar var Salvatore Schillaci vad man i nöjessammanhang brukar kalla ett one-hit wonder.

Hela mytbildningen kring killen från Palermo på Sicilien byggs på en enda månad sommaren 1990. Bara om man letar noggrant finns ett före, att hitta ett karriärmässigt tungviktigt efter är i princip omöjligt.

Det var i mars 1990 som den italienske förbundskaptenen Azeglio Vicini lät Schillaci göra landslagsdebut i en träningslandskamp mot Schweiz. Efter att nästan okänd ha anlänt till Juventus från Serie B-klubben Messina sommaren 1989 hade Schillaci öst in mål för storklubben Juve. Efter 15 mål och titlar i såväl ligan som cupen sågs Schillaci som ett jättefynd av Juventus tränare Dino Zoff och även Vicini ville nu testa honom. Detta trots att det knappast saknades begåvade forwards hos nationen som senare på året skulle arrangera VM: Roberto Baggio, Gianluca Vialli och Roberto Mancini aspirerade alla på huvudroller hos Squadra Azzurra. Insatsen mot Schweiz gjorde att Schillaci blev skrällen i 22-mannatruppen.

I VM-premiären mot Österrike fortsatte sagan. Schillaci fick hoppa in med en kvart kvar, det tog bara två minuter innan han avgjort den med en nick. Mot USA blev han kvar på bänken. Men i Italiens övriga fem matcher fick han spela och han gjorde lika många mål. I match två, mot Tjeckoslovakien, gjorde han mål efter nio minuter. Och så fortsatte det. De flesta av målen bar måltjuvens signum, han var på rätt plats vid rätt tillfälle. För en skyttekung är en ful tåfjutt lika god som en skönhet i riktning krysset med sträckt vrist. Men i matchen mot Uruguay gjorde Toto till och med ett supermål från 20 meter. Det var en turnering där allt fungerade för spelaren som bara några år tidigare under fattiga omständigheter spelat amatörfotboll i trakter mer famösa för maffiamyter än fotbollsditon.

Även om VM till sist blev en antiklimax för arrangörslandet hade de i Schillaci ett av turneringens ljus. Hans uppspärrade ögon och bindgalna jakt på mål blev en av symbolerna för turneringen. Han var så demonstrativ, så italiensk i sin mållängtan, att det inte gick att ignorera honom. Slutklämmen blev perfekt, hans mål i matchen om tredje pris gjorde att Italien åtminstone tog medalj.

Efter VM följde Schillaci inte upp sin nyvunna status. Inte alls. Han i princip försvann från rampljuset. Följande säsong gjorde han ynka fem mål i Serie A. I landslagströjan gjorde han bara ytterligare ett mål, mot Norge nästan ett år senare.

Gianluca Vialli, superlöftet som han stulit VM-platsen från, tog ¨ter helt över. Snart droppades Salvatore Schillaci även av Juventus, två år i Inter blev inte mer framgångsrika. 1994 insåg han att han inte längre höll för Serie A och sökte sig till J-League i Japan. 1997 fick han faktiskt lite slutlig revansch, då vann hans klubb Jubilo Iwata ligan och Schillaci var stjärnan.

Möjligen gav detta Salvatore den avslutning han behövde. När han återvände till Sicilien startade han en fotbollsskola, från den nygamla basen på bekant mark dök han sedan tillfälligtvis upp i italienska kändisprogram och 2002 även i en irländsk ölreklam.

Men att hans år är och förblir 1990 är han själv väl medveten om. Schilaci har sagt: ”Tack vare det världsmästerskapet vet alla vem jag är, även när jag kommer utomlands. För alla spelare måste insatser för landslaget vara din första prioritet, för det kan ändra ditt liv – som det ändrade mitt.”

PAUL BREITNER
Bundesliga, Bayern MŸnchen – Hannover 96: Paul Breitner (Bayern), 14.05.2016,
© BildbyråŒn

4. PAUL BREITNER

När Zlatan Ibrahimovic gör Tv-reklam för Volvo ifrågasätts möjligen själva utformningen av reklamen. ATT han medverkar i en reklamfilm reagerar få på. Det var annorlunda när Paul Breitner häromåret dök upp i en tysk reklamfilm för McDonalds. När han i en tidning dessutom sa: ”Jag var född för den här reklamen, jag har varit ett fan av McDonalds sedan 1978” häpnade många.

Paul Breitner är sedan sitt genombrott i början av 1970-talet i åtskilligas ögon den evige revolutionären. När hans lagkamrater i Bayern München röstade på CDU och körde Mercedes lät Breitner sitt hår och skägg växa till att likna idolen Che Guevara. På en klassisk bild sitter han i en fåtölj och läser ”Maos lilla röda” med en affisch av Mao Tse-tung bakom sig på en vägg. Han var den ende ledande spelaren som hoppade av VM i fascismens Argentina 1978 av moraliska skäl.

Men sanningen är att Breitner knappast någonsin var en rättrogen vänsterman. Han var primärt en posör, provokatör och rebell. Det bästa sättet att reta sin omgivning i konservativa tyskar var åren efter Baader Meinhof-ligan var att posera som kommunist och revoltör. Då gjorde han så. Och medspelarna agerade med. Lagkamraten Uli Höness hjälpte exempelvis Breitner att slippa värnplikten genom att gömma honom undan polisen.

Sin vassa profil exponerade han för världen i samband med VM på hemmaplan 1974. Breitner klev fram och blev löjtnanten intill generalen Franz Beckenbauer. I ett avgörande moment mot Holland stegade han även fram från sin vänsterbacksposition och tog en straff som egentligen skulle ha slagits av skyttekungen Gerd Müller.

Det överraskade ingen att Breitner efter karriären blev en efterfrågad kommentator och expert i tysk fotboll. Han hade åsikter om allt, vid ett tillfälle kallade han Skottland för ”fotbollens dvärgar.” Och då var han ändå ovanligt snäll för att vara Paul Breitner.

PAUL GASCOIGNE
990807 Paul Gascoigne, Middlesbrough
© BildbyrŒån

5. PAUL GASCOIGNE

I en ligamatch 1988 ställdes Paul Gascoignes Newcastle United mot Wimbledon, ökända som ”The Crazy Gang” och med flåbusen Vinnie Jones som anförare. I ett matchmoment fångades på bild hur Jones tog ett robust grepp om de nedre regionerna på det unga löftet i Newcastle.

Efter matchen skickade Gascoigne en bukett rosor till Jones, som ett ironiskt tack för senast. Den senare postade i retur en toalettborste. Historien spreds över världen och inför VM 1990 var det känt att fotbollen i Paul Gascoigne hade fått såväl en genial mittfältare som en spelare med humor och värme.

Hur stort hjärta han hade för sitt landslag var däremot mindre bekant. Den bilden cementerades i semifinalen mot Tyskland på Stadio Delle Alpi i Turin. Efter en serie starka matcher, inte minst av Gascoigne själv, tycktes det rimligt att England skulle nå finalen för första gången sedan 1966. Men en överambitiös ”Gazza” tog då i för mycket.

Efter en slarvig tackling av tysken Thomas Berthold på stopptid fick han ett gult kort. 23-årige Gascoigne insåg omedelbart vad det skulle innebära. Han skulle inte få spela en eventuell final. Efter att den brasilianske domaren José Roberto Wright visat det gula kortet försökte Gascoigne skyla ansiktet med sin tröja. Men det dolde inte hans tårar. England förlorade sedan på straffar och Gazza lämnade arenan otröstlig.

När England återvände till England hade ”Gazzamania” uppstått. Domaren Wright sa senare: ”Jag har läst att Gascoignes tårar blev en vattendelare i engelsk fotboll. Att folk började älska spelet igen. Jag är stolt över att ha varit del av det historiska ögonblicket. Och kortet var korrekt, i dag skulle han ha fått rött kort direkt för en sådan tackling bakifrån.”

Innan hårt leverne saboterade hans karriär fick Gascoigne några år i absolut spotlight, positionen som kultfenomen blev evig.

6. MARIO KEMPES

VM 1978 i Argentina var en bisarrt felplacerad turnering. Den arrangerades under landets vinter och var på många sätt en propagandatriumf för den junta under general Videla som tagit makten två år tidigare. Än i dag är många övertygade om att de styrande köpte sig förbi en avgörande match mot grannen Peru på vägen mot finalen. Att man bara tillfälligt svepte förföljelsen och dödandet av oliktänkande under mattan är på alla sätt belagt. Hemmaspelaren Leopold Luque har sagt: ”Turneringen borde naturligtvis aldrig ha spelats.”

Men i en fotbollshistorisk paradox blev turneringen även en folkets triumf och hjälten mitt i det eviga konfettiregnet fanns Mario Kempes. Den hårfagre och mustaschprydde Kempes kom från Rosario i centrala Argentina, men var nu en av bara två argentinska spelare som spelade utomlands, i spanska Valencia där han öste in mål. Förbundskaptenen César Luis Menotti, en kedjerökande vänsterradikal – snacka om paradoxer i detta VM – tvekade inte att satsa på Kempes i jakten på Argentinas första stora framgång sedan premiär-VM 1930.

Kempes tog chansen. Till sist gjorde han sex mål och vann turneringens skytteliga. I finalen mot Holland byggde han sin eviga kultstämpel. Stämningen var elektrisk inför matchen. Holländarna, som innan turneringen tagit initiativ till en bojkott, anklagade hemmanationen för att medvetet ha försenat avspark. Argentina svarade med att ifrågasätta gipset på holländaren René Van de Kerkhofs handled så att denne fick rusa in i omklädningsrummet och gipsa om.

En bit in i matchen talade det holländska laget inbördes om att gå av planen. Mitt i detta tumult slog Mario Kempes till. Först genom att göra 1-0. Sedan genom att kraftfullt bryta genom det orangeklädda försvaret på stopptid. När Kempes gjort 2-1 i matchminut 105 exploderade de flesta av 71 483 på Estadio Monumental och konfettin tycktes regna genom världens TV-skärmar.

7. GARRINCHA

Sedan Brasilien slagit ut hemmanationen Chile i semifinalen av VM 1962 skrev tidningen Mercurio: ”Vilken planet kommer Garrincha från?”

Svenska tidningar funderade troligen på snarlika rubriker under VM 1958. Om en ung Pelé var den breda publikens älskling så var det framförallt Garrincha som fascinerade de som älskar kultspelare. Liraren som föddes Manoel Francisco dos Santos var en säregen sort. Han hade fötts med ett ben sex centimeter kortare än det andra. En klumpig operation hade gjort att han visserligen kunde spela fotboll som en gud. Men åsynen av en kantspringare som var kobent på ena benet och hjulbent på de andra var nog för att väcka uppmärksamhet. När han sedan exponerade sina osannolika fartväxlingar och aviga dribblingar häpnade en svensk publik som ändå hade upplevt särlingar som ”Nacka” Skoglund och Kurt Hamrin. Världen över förstod man den journalist som en gång kallade Garrincha för ”Fotbollens Chaplin.”

Under VM 1962 var han dominanten när Pelé var skadad. Ett lag i viss utförsbacke bars trots stenhård uppvaktning av alla motståndare bars till guldet av kreativiteten hos spelaren som fått sitt smeknamn efter en liten fågel i hans hemtrakter.

En mycket vanlig ingrediens i en kultspelares curriculum vitae är en dragning till det sorts liv som kallas det ljuva. I fallet Garrincha var det en underdrift. Den motvind som han upplevt som udda tonåring tog han efter stjärnstatusen igen med råge. Bara med sin första hustru fick han nio barn. Hans barn runt om i världen var troligen ännu fler. En son, Ulf Lindberg, fick han 1960 i Sverige, följden av en festnatt 1959 när hans klubblag Botafogo gästade Umeå. Med åren blev hans ständiga festande till grav alkoholism. Garrincha dog en extrem kultlirares typiskt tragiska död med skrumplever, han var då bara 49 år.

Vid hans grav hemma i Pau Grande står skrivet: ”Han var ett sött barn. Han talade med fåglarna.”

8. CLAUDIO GENTILE

”Fotboll är ingenting för ballerinor.” Claudio Gentile var inte särskilt imponerad av Diego Maradona efter att italienaren punktmarkerat argentinaren under en match i VM 1982. ”Om jag hade gått på toaletten skulle Gentile ha följt mig dit” suckade en frustrerad Maradona efteråt.

Inför matchen hade Gentile gång efter gång studerat Maradona på video och kommit fram till att denne helt enkelt inte skulle tillåtas röra bollen. Under matchen gjorde Gentile häpnadsväckande 23 regelbrott mot argentinaren. Till sist tröttnade Maradona och fick ett gult kort efter att domaren tröttnat på hans klagande. Mycket riktigt vann Gentile duellen i duellen och Italien kunde rusa vidare mot ett sensationellt VM-guld. På vägen dit hann Juventusspelaren dessutom att slita sönder matchtröjan för mittfältsgeneralen Zico under Italiens sensationella segermatch mot storfavoriten Brasilien.

Den Libyenfödde mannen med fotbollshistoriens mest felassocierande efternamn äger troligen för evigt positionen som sportens spelmarodör nummer ett. Hans varumärke var pardonlösa tacklingar bakifrån. När han sedan till synes hjälpte den överfallne anfallaren på fötter var Gentiles trick att pressa in naglarna i motståndarens fingrar. Givetvis på ett så skymt sätt att domaren inte kunde se.

Och metoderna begränsade sig inte ens till fotbollsplanen. Då Kevin Keegan 1979 för andra året i följd utsetts till årets europeiske fotbollsspelare trippades engelsmannen på väg upp till podiet under Uefas prisgala. Återigen denne Gentile. Som därefter kallt viskade i Keegans öra: ”Hade jag fått markera dig hade du inte fått något pris alls.” Det skapa inte fotbollsbackar som Claudio Gentile längre.

RENÉ HIGUITA
RenéŽ Higuita, mŒålvakt i Colombia.
© BildbyrŒån

9. RENÉ HIGUITA

En häldribbling mot en intensivt uppvaktande anfallare är aldrig en bra idé om du är siste utpost i ditt lags försvar. Om du dessutom är målvakt i det försvarande laget och befinner dig halvvägs till mittlinjen är det en katastrofal tanke.

Den säregne colombianske målvakten René Higuita valde under sin karriär ofta okonventionella lösningar. Det innebar på plussidan att han är en av de mest offensivt kreativa målvakterna i VM-historien. Men det innebar också på minussidan 1990 att hans lag åkte ur turneringen i Italien. Det var i åttondelsfinalen mot Kamerun, vid ställningen 1-1, som Higuita gav sig ut på ett av sina äventyr, denna gång med följden att Roger Milla stal bollen från hans fötter och sedan enkelt avgjorde matchen. Han kallades efter det för ”El Loco”, galningen, och beskrev själv missen som ”ett misstag stort som ett hus.”

Higuita satt 1993 i fängelse i sju månader sedan han agerat mellanhand i en kidnappning kopplad till en av de famösa kokainkartellerna i hans uppväxtstad Medellin. Higuitas kommentar om straffet: ”Jag är en fotbollsspelare, jag visste ingenting om lagarna kring kidnappning”. Efter fängelsestraffet platsade han inte i VM 1994.

Higuita ändrade knappast på bilden av sig själv som en galning på Wembley 1995. Englands Jamie Redknapp sköt i en vänskapslandskamp från 25 meter mot en Higuita som befann sig i utkanten av straffområdet. Den senare löste sin felplacering genom att göra sin patenterade ”skorpionspark”, en halv saltomortal med hälarna upp över huvudet. Varefter bollen ”hälades” bort från det farliga området. Alla sätt att rädda är bra, även de usla, ansåg ”El Loco”. En trist träningsmatch blev på kuppen en kultklassiker, en status som Higuita personligen ägde sedan länge.

10. LEV JASJIN

Han var klädd helt i svart och kallades för saker som ”den svarta spindeln” eller ”svarta pantern.” Men Lev Ivanovitj Jasjin nöjde sig inte med dessa respektingivande varumärken. Han revolutionerade på egen hand målvaktsspelet. När hans föregångare avvaktat på mållinjen under 90 minuter tog Jasjin kommando över minst en tredjedel av sin planhalva. Han kommenderade sin försvarare, han hade självlysande karisma, han i princip skrämde livet ur fotbollens mest hyllade målgörare. Det kalla kriget mellan Jasjin och forwards blev oftast en enkel rysk triumf.

Särskilt fokuserad var han vid åsikten att en straff aldrig kunde ses som en omöjlighet. Han sa: ”Att se Jurij Gagarin i rymden övertrumfas i glädje bara av att rädda en straff”. Under sin långa karriär räddade han mycket riktigt mer än 150 skott från elvameterspunkten.

VM i Sverige 1958 var den första turneringen som TV-sändes till världen, för många blev den reflexsnabbe målvakten från Dynamo Moskva minst lika mycket symbol för turneringen som sagofiguren Pelé. I gruppspelet höll han nollan två gånger, mot Brasilien höll han ensam nere siffrorna till 0-2. Totalt gjorde Jasjin tre VM-turneringar, bäst gick det i England 1966 när Sovjetunionen kom fyra, ännu i dag den bästa ryska insatsen.

Lev Jasjin var med i landslagssammanhang så sent som vid VM i Mexiko 1970, men efter 75 landskamper under 16 år var han vid det laget förpassad till bänken. 1994, fyra år efter hans bortgång, fick han postum revansch då FIFA instiftade ett pris till Världsmästerskapets bäste målvakt som bär hans namn. Om målvakter som Chilavert och Barthez blivit kultfigurer tack vare irrationella beteenden blev Lev Jasjin det på ren och skär pondus. Om honom hade Hammarbys supportrar knappast vågat skrika ”Sopa, idiot, bonnjävel, Lee Baxter.”

11. GERD MÜLLER

I sitt lyckligtvis enda försök som skivartist sjöng Gerd Müller i låten ”Dann macht es bum” fritt översatt: ”En fotbollsmatch är aldrig lätt, mål kommer aldrig gratis.” Under sin karriär gjorde Müller allt för att visa hur fel den sångtexten var. ”Der Bomber”, killen som hade lår lika breda som axlarna, är en av fotbollshistorien mest kompromisslösa målmaskiner. Franz Beckenbauer har imponerat sagt: ”Allt det FC Bayern står för är tack vare Gerd Müller och hans mål.” Hyllningen kunde lika gärna ha handlat om det landslag som vann VM 1974.

12. TEÓFILO CUBILLAS

Redan Perus matchdräkt skapade kultstatus under VM 1970. Laget spelade i vitt med en bred röd bård diagonalt över bröstet. När sedan lagets unge stjärna Teófilo Cubillas avgjorde matchen mot Bulgarien två dagar efter att 50 000 peruaner dött i en jordbävning hade fotbollsvärlden fått en udda älskling. Cubillas, i hemlandet bara kallad ”El Nene”, gjorde i VM 1978 ett frisparksmål mot Skottland som fick en ung målvakt, José Luis Chilavert, att bestämma sig för att slå just frisparkar. En helt annan fotbollskult var därmed skapad.

PREBEN ELKJAER
861001 Fotboll: Preben Elkjaer, Danmark.
© BildbyråŒn

13. PREBEN ELKJAER

Åtskilliga kultspelare har varit famösa festprissar och storrökare. I fallet Preben Elkjaer Larsen var det definitivt så, men hade med all säkerhet blivit en älskad profil om han så varit medlem i IOGT. För även på planen tog han med sig det livsbejakande. Inget fick stoppa honom, det försvar var inte skapat som kunde hindra honom. 1985 var han en enmans målarmé som tog Hellas Verona till ett spektakulärt ligaguld. Året efter blev han VM:s näst bäste utespelare efter Maradona och gjorde hattrick i en klassisk 6-1-seger mot Uruguay.

14. NOBBY STILES

Han var sist in i det engelska lag som vann VM 1966 och blev efteråt den som petades först. Men insatserna under själva turneringen gjorde Norbert ”Nobby” Stiles till kultfigur för livet. Mot Portugal var han stundtals i princip innanför kläderna på det lagets fixstjärna Eusébio. Efter att England vunnit finalen togs en bild på en glatt grinande Stiles – pokalen i en hand, löständerna i den andra. För svenskar blev spelsabotören från Manchester United en symbol för hårt arbetande vardagslirare i First Division när ”Tipsextra” började sändas i Sveriges Television.

15. KAZIMIERZ DEYNA

Hollywood har sällan skildrat vår sorts fotboll. När John Huston 1981 regisserade ”Den sista matchen” blev det föga överraskande något som balanserar på mållinjen mellan kult och kalkon. Det var ett lämpligt val att polacken Deyna sattes att agera spelaren Paul Wolchek i ett krigsdrama som har Pelé och Max von Sydow i andra roller. Deyna, genial innermittfältare och hjärnan bakom VM-succéerna 1974 och 1978, avled när han 1989 berusad i hög fart körde in i en lastbil i USA. Han hade då länge hellre rört sig på Las Vegas kasinon än i fotbollssammanhanget.

16. CARLOS VALDERRAMA

Våren 2013 spreds bilder på Twitter av Carlos Valderrama. På bilderna tycktes som att 51-åringen till sist valt att klippa sitt mäktiga gyllenbruna afrokrull. Fotbollsvärlden andades ut när nya postade fotografier visade att colombianen bara satt ihop sitt hår i nacken med ett gummiband. Ingen fotbollsspelare är så associerad med sin frisyr som Valderrama. Genom tre VM-turneringar var han den förste spelaren man noterade på planen. Att han var i världsklass som mittfältare, två gånger vald till Sydamerikas bäste, blev en marginalanteckning i perspektiv av hans enorma hår.

17. MATTHIAS SINDELAR

När andra spelare använt sin berömmelse till lukrativa kontrakt valde österrikaren Sindelar den för att protestera mot nazismen. Sindelar, gift med en judinna och bäste spelare i VM 1934, vägrade spela för Tyskland efter att de annekterat Österrike i ”anschluss”. Vid VM 1938 gästade han VM i Paris som åskådare och patriotiska fransmän sjöng ”Marseljäsen” när de såg honom på läktaren. I januari 1939 hittades paret Sindelar döda, officiellt som följd av koloxidförgiftning, andra var övertygade om att Gestapo stod bakom.

CLAUDIO CANIGGIA
880402 Fotboll, Fšr-EM, VŠsttyskland – Argentina, 1-0: Claudio Caniggia, Argentina.
Foto: BILDBYRåN / 11405

18. CLAUDIO CANIGGIA

Hans långa blonda hår gjorde att han mer såg ut som en rockgitarrist än en fotbollsspelare. Men när matcherna börjat ändrade Claudio Caniggia eventuella missuppfattningar. Argentinarens vindsnabba kontringar blev i landslaget det perfekta komplementet till Diego Maradonas bravader. Efter att Caniggia avgjort mot Brasilien i VM 1990 låg världen för hans fötter. Men ett lite för stort sug efter det ljuva livet bromsade karriären. Att han avrundade med att få ett rött kort sittande på bänken i VM 2002 – i en match mot Sverige – passar hans kultstämpel.

19. JOHNNY REP

I ett Holland som förändrade fotbollens konventioner var Johnny Rep i VM 1974 och 1978 den som stod för traditionen. Han höll sig på sin kant, när han gjorde rusningar inåt planen var det för att kreativa genier som Johan Neeskens behagat låna hans yta. Men just för att han var så normal blev Rep en av de mest älskade. Tyvärr älskade inte livet honom lika mycket. Han gick vilse i alkohol och flera skilsmässor. När hans holländska moderklubb Hellas gav ut en 100-årsbok fanns han inte ens med. Men Reps succé i Saint-Étienne gjorde att han 2004 blev till en popsuccé döpt efter honom och i kultrankingar är han alltid självklar.

20. JOSÉ LUIS CHILAVERT

VM-matchen 1998 mellan Paraguay och Bulgarien blev turneringens första mållösa. Men den har ändå gått till VM-historien. Paraguays José Luis Chilavert blev den förste målvakten i VM att slå en frispark. Hans försök från 35 meter räddades i vänstra krysset av kollegan Zdravko Zdravok. De många frisparksmålen, åtta i landslaget 62 i olika klubblag, byggde Chilaverts profil. Men också hans temperament. I VM 2002 var han avstängd efter att ha spottat på en motståndare i kvalet. Men senare hann han att testa Spaniens Iker Casillas med ett av sina patenterade skott från långt håll.

21. JÜRGEN SPARWASSER

Bara en spelare i VM-historien har blivit kultförklarad för ett enda skott. När Jürgen Sparwasser klockan 21.00 den 22 juni avgjorde matchen Östtyskland-Västtyskland vid VM 1974 på västtysk mark, på Volkparksstadion i Hamburg, då var det långt mer än bara ett mål i bara en fotbollsmatch. Det var politisk dynamit i en era när det ännu var 15 år kvar till murens fall. Sparwasser sa senare: ”När jag är död räcker det att skriva ”Hamburg 1974” på gravstenen. Alla kommer att veta vem som ligger i graven.”

22. LUIGI RIVA

Han hade ett vänster som sköt sönder motståndare. På en träning drabbade det även en åskådare, ett av Rivas skott bröt armen på en nioårig pojke. Vid VM var 1970 var ”Gigi” Riva huvudpersonen när Italien tog sig till final. Men kultpositionen vann han genom att stanna på Sardinien. Uppvuxen i norra Italien hade han 1963 hamnat i Cagliari på en ö som av många italienare anses gudsförgäten. Där blev han kvar karriären ut, trots att storklubbarna ständigt jagade honom. Riva har sagt: ”Sardinien gjorde mig till man. Jag ville ta en Scudetto till mitt nya land. Och vi gjorde det, vi som sågs som bönder och banditer…”

23. JOHANN CRUYFF

Visionären Cruyff, själv skulle han nog säga geniet, var huvudpersonen när den sorts fotboll vi ser i dag skapades i slutet av 1960-talet. Om den tidens Holland uppfann begreppet totalfotboll var Cruyff den totale fotbollsspelaren. Någon har sagt att han var bäst i laget på alla positioner utom målvaktens, men även där hade han platsat. Men kultsstämplad blev han utanför planen. För sitt enorma ego, för sitt rökande som till sist ledde till bypass-operation, för sina ständiga roller i kulisserna bakom superlag, senast FC Barcelona.

DIEGO ARMANDO MARADONA
Diego Armando Maradona Junior
© BildbyrŒån

24. DIEGO ARMANDO MARADONA

Diskussionen är evig: vem är den bäste spelaren genom tiderna? Pelé, Maradona eller möjligen Messi? Något som aldrig diskuteras är vem som är fotbollens mest kontroversielle spelare. Det finns bara ett svar. Diego Armando Maradona. Att han gjorde historiens fulaste och vackraste mål i samma match – mot England i VM 1986 – är lika typiskt som att hans privata demoner vann över honom när han spelade sitt livs bästa fotboll i Napoli i början av 90-talet. Någon har sagt att för att en amerikan ska förstå Maradona måste man tänka sig en idrottsman med Michael Jordans elegans, Babe Ruths kraft och Mike Tysons misär. Sådana beskrivningar fortsätter att bygga kulten Maradona.

25. THOMAS RAVELLI

”Nacka” Skoglunds omsusade VM 1950 och 1958, ”Kurre” Hamrins säregna dribbelraid mot Västtyskland i sistnämnda turnering. Ralf Edströms volley mot Västtyskland 1974, den som gjorde att han höll på att göra i byxorna. Brolins piruetter 1994. Allt är ingredienser till global kult. Men den ende svensk som flitigt nämns i internationella rankingar i detta fascinerande ämne är Thomas Ravelli. Hans räddningar, strakbenta rusningar och vilt uppspärrade glosögon i VM 1994, detta skapade en kultstatus som han inte varit nära i hemlandet.

BUBBLARE Vilka som är kultspelare hänger på dagsform hos betraktaren. En annan dag kunde listan istället bestått av exempelvis Jairzinho, Jorge Campos, Günter Netzer, Paolo Rossi, Hristo Stoitjkov, Enzo Francescoli, Gordon Banks, Helmut Rahn, Thomas Nkono, Alcides Ghiggia, Billy Bremner, Archie Gemmil, Sandro Mazzola, Oleg Salenko, Fabien Barthez, Bobby Moore, Zico, Fernando Redondo…